Erica

I min gamla dagbok hade jag skrivit ner den här dikten. Det handlar om hur förvånad jag blev över hur stark jag var.. trots en jobbig period i mitt liv. En nära person till mig har det tufft nu och mina tankar går till henne. Den här dikten är till dig från mig. Älskar dig.


Det är rätt så underligt..
De tårar jag trodde var oändliga torkade faktiskt ut.
Det ansikte jag lovade att aldrig glömma har börjat suddas ut.
De känslor jag tyckte var så starka har nu börjar svalna.
Det jag trodde jag behövde mest i livet kunde jag visst klara mig utan.
All den sorg jag trodde skulle vara i en evighet,
hittade faktiskt ett slut.

Vi träffades för 3 år sedan, min prins och jag. Första gången vi träffades blev vi förälskade i varandra på en gång:), helt underbar känsla! Vi träffades på mitt sommarjobb och på slutet av den veckan bjöd han mig på middag hemma hos mig:). Vi grillade och drack gott vin och det kändes som vi känt varandra hela livet. Sedan den dagen har det varit vi..Har svårt att tänka mig ett liv utan honom. Tänker på allt roligt vi har gjort tillsammans och vad lycklig han gör mig. Kärleken är en svår uppgift att handskas med. Den sårar, den glädjer. Det viktigaste man kan göra i ett förhållande tror jag är att kommunicera. Annars håller det nog inte i längden. Kan man inte kommunicera kan man inte heller lösa problem eller missförstånd. Något annat som är viktigt är att inte glömma bort varandra, att ibland överaska varandra. Kanske med frukost på sängen:). Min pappa ha gjort frukost till min älskade mamma så länge hon kan minnas säger hon, dom har varit gifta i över 38 år!. Det är de små saker som betyder så mycket och det är alltid tanken som räknas. Min mamma berättade att hennes arbetskollega frågade henne om man fortfarande, efter så många år tillsammans, kan vara kära i varandra.(Mina föräldrar träffades första gången när mamma var 14 och pappa 17!) dock hade dom ett uppehåll på några år då mamma hann träffa en fotograf och Lasse Berghagen, och pappa förlovade sig med någon Operasångerska.. men hur som helst så svarade mamma sin kollega
- Det pirrar fortfarande till i mig när jag ser min älskling.*ler*

Nästa sommar gifter jag mig med min bästa vän, den jag skrattar med, lever för,
drömmer om och älskar..

Har skrivit dagbok sedan jag var liten men nu var det ett bra tag sedan.. Därför tänkte jag att jag skulle börja igen fast denna gång skippa den rosa, rosiga boken med hänglås på:) Hittade en av mina dagböcker här om dagen när jag rensade i vårat föråd..(Ska nämligen flytta om ett par månader..längtar!). Slog mig ner bland alla kartonger och började läsa..Där stod om allt, kärlek, vänskap, svek, lyckliga stunder, mindre lyckliga stunder.. Mycket minns jag som det faktiskt var i går och mycket har jag helt enkelt förträngt.. Tror att det är jättebra att man får möjlighet att lätta sitt lilla hjärta då och då och tänkte att jag skulle göra det här:) Kanske inte världens intressantaste liv att läsa om dock.. men för själen är det nog bra!
Ha det bäst!